Hejdå Kronhagsvägen 34 ;(

Igår var då den dagen jag fruktat ett tag...dagen då det var dags att ta farväl av mitt barndomshem. Mammas vilja har under ett par års tid varit att sälja och flytta därifrån men pappa ville inte det. Gården är stor och det är mycket att sköta om och hon tyckte väl att de skulle få lite lugnt på äldre dar. Men de kämpade på trots att orken många gånger svek min lilla pappa. När han nu gick bort i augusti sa mamma direkt att hon inte ville bo kvar. Dels på grund av att hon inte orkar ensam och dels för att det var alldeles för jobbigt och hon såg pappa överallt. Jag förstår henne precis. Sedan den dagen har det inte varit samma sak att vara där. Jag kunde också se pappa precis överallt. Och satt jag på min lilla speciella plats i trappen kunde jag se honom gå därute på gården och pyssla med någonting. Men han kom aldrig in... Nej, huset har varit en jobbig del av det hela på många sätt. Samtidigt är det självklart jobbigt att vara utan det också, det har alltid varit en del av oss alla och det kommer det fortfarande att vara. Mitt liv har utspelat sig där! Det finns oändligt många minnen, både bra och dåliga. Jag hoppas att de alltid kommer att vara med mig ändå. Men på något sätt har en stor del av mig försvunnit men det är samtidigt dags att gå vidare, låta huset få en ny historia med andra människor. Det är sorgligt men så här är det. Vi har hela tiden alla tre varit ense om att sälja huset, så det har inte varit någon tvekan om det. Men nu är det definitivt. Jag och Micke försökte fixa i ordning lite mysigt så gott det gick innan de nya ägarna kom igår.

Det är en tysk familj som köpt det som sommarbostad. Visst gör det lite ont i hjärtat att veta att de inte kommer vara där så jätteofta men ändå kändes det bra att sälja till just tyskar. Iofs är pappa från Österrike, men det är ändå åt rätt håll, jag tror att han skulle vara glad över vårt beslut iaf. Familjen är jättemysig! Det kändes bra när de kom igår!!! Pappan förklarade att när de hade gått in i huset för första gången hade de genast känt att det var rätt i hjärtat och de tycker att det är ett perfekt hus för dem. Det var så skönt att höra. Och de sa även att om vi åker förbi och de är där är det bara att vi kommer in om vi vill.

Nåja...dags att gå vidare nu, det känns skönt att det är överstökat även om jag är ledsen... men mest är jag ledsen över att pappa är borta... jag saknar honom enormt mycket!!! Men vi ska klara den här julen, det ska gå! Det vet jag! Bara vi är omgivna av människor som älskar oss!

Hejdå Kronhagsvägen 34!